enzosmamma.blogg.se

Jag har tänkt skriva något här i bloggen väldigt länge. Eller ja, knappt två veckor om man ska vara mer precis. Jag har haft så svårt att hitta rätt ord för allt som har hänt och det som händer. Fortfarande är jag osäker på vad som är rätt sätt att formulera sig på och rätt sak att skriva.

 

Det jag vet är att jag har världens bästa son. Så säger såklart alla mammor som har söner. Hade jag haft en dotter så hade hon såklart varit världens bästa. Att min son hamnar mitt i detta, utsätts av detta, får mig att verkligen ifrågasätta mig själv och vad jag har gjort. Min son har ju ingen aning om att han är hotad till livet och förstår ju inte vad det är. Han ser ju bara mig och ser hur jag mår. Just efter att hoten kom så tänkte jag mest på att polisanmäla och att personen bakom hoten måste åka dit för det. Jag tänkte ju också att det var hemskt och tyckte det var hemskt att sonen blir drabbad. Kan inte tänka mig att det berörde sonen på något sätt egentligen.

 

Sedan har det blivit värre och värre. Senaste dagarna har jag känt att jag knappt orkar med över huvud taget. Jag vet att jag måste klara mig igenom det här. Jag måste orka. Ja måste orka även om jag bara vill dö i dagsläget. Nu får jag väl hoppas att mina läsare inte tar detta som att jag är självmordsbenägen, för det är jag inte. Däremot känner jag bara någon form av panik över att jag måste akut ta mig ur det här. Jag måste bort från det här och jag vet verkligen inte hur. För min sons skull måste jag och han ta oss bort från det här. 

 

En bra lösning vore ju att polisanmälan gjorde så att personen som gjort hoten mot sonen (jag har inte fått några hot om att mista livet, jag ska "bara" få besök) åkte dit. Personen får någon form av straff, lär sig en läxa och slutar med detta. Jag tror dock att detta inte får den effekten. Jag tror att om personen bakom hoten åker dit så kan allt bli sju resor värre. Ännu värre hot kan komma och jag kan mista min son om personen gör hoten till verklighet.

 

Den personen som jag misstänker ligger bakom detta tvekar jag inte en sekund på att denne är kapabel att skada min son. Det är det som känns så otroligt fruktansvärt. Jag och min 7,5-månaders son har inte gjort något. Just nu vill jag bara få mitt liv tillbaka. Jag bara gråter och mår fruktansvärt dåligt. Det ser såklart min son och det mår inte han bra av. Jag ska kämpa och verkligen tvinga mig själv att vara en gladare mamma imorgon. Min son tvingas ju vara med om saker han absolut inte förtjänar.

 

Jag försöker få hjälp och stöd från alla håll, men det är otroligt svårt. Ingen riktigt förstår eller kan göra så mycket. Jag måste klara det här på egen hand. Jag måste, måste, måste. En kvinna kontaktade mig igår och jag tror att denna kvinna kan vara någon som kan hjälpa till. Hon ska jag träffa till veckan och hon kan vara den kontakten jag behöver för att klara den biten med polisen och jag hoppas att hon kan hjälpa mig så att det här utreds och personen får sitt straff.

 

Orsaken till hoten och vem jag misstänker vill jag inte skriva om så här öppet i bloggen. Jag har inte gjort något och såklart inte sonen heller. Hoten får mig att ifrågasätta mig själv och hur jag kan ha varit så dum att jag har satt mig i den här situationen. Jag har verkligen blivit någon som inte jag tycker om och jag har fått ett liv som jag inte tycker om. Det enda som får mig att orka är min son. Allt känns så extremt hopplöst och jag önskar att jag kunde få hjälp att ta mig ur det här, men det är nog svårt för någon annan att göra något. Jag måste skaffa mig ett nytt hem och börja om från början nu. Börja om för att få ett värdigt liv.

 

Nu ska jag försöka sova så jag orkar med morgondagen. Jag vill och ska vara en bra mamma. Idag har jag varit en ledsen mamma och det förtjänar inte min son. Jag ska försöka skriva framöver om vad som händer med hela allt det här.

Det går åt rätt håll det här! *glädjeskutt* 

 

Vågen är på min sida. Siffrorna visar bara mindre och mindre. Fortfarande har jag en lång väg kvar till mitt mål, men idag har jag lite "jag kan"-känsla i hela kroppen.

 

Om ca två timmar ska Enzo sova i vagnen och jag ska ge mig ut och springa. Hoppas, hoppas det inte börjar regna lika mycket som igår. Bäst att ta med vagnens regnskydd ifall att. Idag är enda dagen den här veckan som vi inte har något viktigt att göra, så vi ska bara vara hemma och mysa.

Min lilla sprattelgubbe ligger i sängen och sover så sött. Han har börjat lägga sig på mage i sömnen när han sover. Det är så sött när han ligger där med rumpan i vädret och världens konstigaste sovställning.

 

Dagens födelsedag har varit bra. Tyvärr kan jag inte påverka tiden och jag måste helt enkelt försöka acceptera att jag kommer bli äldre vare sig jag vill eller inte. Det kommer bli hemskt svårt.

 

Ja lägger upp en liten bild från igår. Då var jag och Enzo till mina föräldrar och åt tårta samt öppnade presenter. Föräldrarna hade andra åtaganden idag, så jag firades av dom igår.

 

Idag blir jag en lite äldre Susanne. Helt ärligt känns det inte bra alls. Inte det minsta bra ens. Idag är det 365 dagar tills jag blir 30 och det vill jag inte bli. Andra människor som är äldre än mig tycker jag inte är gamla, men jag känner mig otroligt gammal. Jag är inte redo att bli 30 på långa vägar. Kanske beror det på att de senaste åren har varit extremt tråkiga och det känns som att jag har förlorat flera år av mitt liv.

 

Min snälla mamma har bakat en tårta till mig. Jag fick provsmaka lite redan igår. Har ätit alldeles för mycket tårta idag. Tårta två dagar i rad känns inte alls bra. Har ont i magen ju. Efter idag ska jag bara äta nyttigt.

 

Idag har vi haft en riktigt bra dag. Vädret har varit något bättre så vi har kunnat ta en promenad och jag har lyckats göra väldigt mycket här hemma. Vissa dagar försöker jag för allt vad jag är värd att göra det där som behöver göras, men då tycker inte Enzo att det är en bra ide. Om inte Enzo gillar det vi ska göra så blir det inte så heller. Oftast så handlar det om strykning, städning eller diskning.

 

Det här med att vara mamma var enormt mycket svårare än vad jag trodde att det skulle vara. Jag var heller inte riktigt beredd på hur det skulle bli att vara ensam med ett barn. Nu när jag har varit ensam med Enzo i drygt 7 månader så känner jag så enormt stor respekt för andra föräldrar och speciellt för ensamstående föräldrar. Fy attan vad jobbigt det är!

 

Dessutom har jag enorm press på mig själv hela tiden. Hemmet ska alltid vara skinande rent, sonen ska alltid vara på strålande humör, det ska alltid finnas nybakade bullar, jag själv ska jämt vara nyduschad och i perfekt form. Fy bubblan vad det är omöjligt. Min vision var detta innan sonen föddes och det ligger alltid i bakhuvudet att det är så det borde vara. Det är ju så andra har det enligt alla bloggar med en fluffig rosaskimrande vardag med småbarn.

 

Verkligheten för mig och Enzo känns väldigt grå och trist i jämförelse med vad man kan önska att det vore. Så här ser våran vardag ut:

 

• Dammtussarna dansar på golvet. Trots att jag tycker mig städa, så tycker jag mig se dom överallt.
• Hur jag än skrubbar och skurar så är det mer eller mindre alltid mat på golvet under Enzos matstol. Ibland känns det som att hälften av det jag har lagt på tallriken ligger på golvet.
• Sonen är dock oftast på gott humör så länge man inte lämnar rummet. Jag tar med honom överallt. Vad jag än gör så har jag en uppmärksamhetskrävande sprattelgubbe som tittar på mig. Utom när jag dammsugar, men han verkar gilla ljudet av dammsugaren så han säger inte ett pip då.
• Nybakade bullar... nja... ska man hinna göra sånt? Duger en fryst kanelbulle från Findus? Man kan få den nytinad i micron ;)
• Jag själv är i ett sådant skick så jag knappt borde visas offentligt. Kanske varannan eller var tredje dag borstar jag håret. Om man träffar mig en bra dag och vid en bra tidpunkt så kan jag nyss ha tagit på mig rena kläder utan kiss och kräk på. Först nu, 7 månader senare, har jag gått ner vikten jag hade när jag blev gravid. Den förbannade fluffiga tigerrandiga magen vill dock inte försvinna.
• I övrigt är livet som ensamstående mamma fyllt av stress, stress och åter stress. Jag som avskyr att stressa. Trodde ju att föräldraledigheten skulle innebära mer mys, gos och allmänt glittrigt fluff.

I helgen har jag och Enzo varit hos mina föräldrar. Dom var till Finland för att ställa ut en vovve medan jag och Enzo var ansvariga för deras andra tre hundar. Vi har haft en riktigt trevlig helg. Lugnt och mysigt med många promenader.

 

Varenda minut har jag verkligen fullt upp och att hinna med bloggen är verkligen svårare än jag någonsin kunde tro. Att vara småbarnsförälder är sjukt jobbigt. Just nu leker jag tittut med sonen samtidigt som jag skriver.

 

Enzo fick vara blågul idag bara för att det är nationaldagen.

 

Jag håller nu på att planera och finula på en flytt igen. Med tanke på hur mycket jag har flyttat de senaste 9 åren så kan man nästan tro att jag gillar att flytta, men så är verkligen inte fallet. Jag avskyr att flytta, men omständigheterna har gjort att det har blivit som det har blivit. Nu hoppas jag på att denna flytt ska bli den sista på väldigt, väldigt länge.

 

Jag räknade just ut att jag har flyttat 10 gånger på 9 år. Det är ju hemskt. Flyttandet måste upphöra på en gång! Sista flytten på en evighet måste det här bli nu. Jag har inte hittat någon lägenhet att flytta till, men jag söker som bara den. Helst vill jag flytta till Björkskatan, men jag får se om jag har tur att kunna det. Någon attans figur måste ju flytta därifrån då :)

 

Nu väntar jag bara på att klockan ska gå lite så sonen ska få sin lunch. Sedan ska vi ut i det fina vädret och promenera. Sonen sover så gott i vagnen och jag får motion på köpet. Ett vinnande koncept helt enkelt :)

 

Vissa saker är jobbigare än andra som man måste klara av att hantera. Jag höll nästan på att dö av skräck nyss. Medan Enzo sov i min famn så ser jag en spindel promenera över vardagsrumsgolvet. Min enda tanke var "han måste dö!". Jag hittade en katalog från Kjell & Company som jag kunde offra.

 

Så här trött blir man av att handla på Kvantum:

 

Min lilla son har blivit väldigt intresserad av mat senaste veckorna och han äter det mesta. Om han får något som han inte har ätit förut så spottar han alltid ut första skeden. Andra skeden tar han emot och sväljer, men är mycket skeptisk. Tredje skeden sväljer han direkt. Efter det kan han smaska i sig hur mycket som helst. Hittills har jag inte hittat något som han inte äter.

 

Att det blir kladdigt när ett sånt här litet barn äter, det förstod jag, men jag hade inte ens kunnat föreställa mig hur kladdigt det verkligen skulle bli.