Situationen just nu
Jag har tänkt skriva något här i bloggen väldigt länge. Eller ja, knappt två veckor om man ska vara mer precis. Jag har haft så svårt att hitta rätt ord för allt som har hänt och det som händer. Fortfarande är jag osäker på vad som är rätt sätt att formulera sig på och rätt sak att skriva.
Det jag vet är att jag har världens bästa son. Så säger såklart alla mammor som har söner. Hade jag haft en dotter så hade hon såklart varit världens bästa. Att min son hamnar mitt i detta, utsätts av detta, får mig att verkligen ifrågasätta mig själv och vad jag har gjort. Min son har ju ingen aning om att han är hotad till livet och förstår ju inte vad det är. Han ser ju bara mig och ser hur jag mår. Just efter att hoten kom så tänkte jag mest på att polisanmäla och att personen bakom hoten måste åka dit för det. Jag tänkte ju också att det var hemskt och tyckte det var hemskt att sonen blir drabbad. Kan inte tänka mig att det berörde sonen på något sätt egentligen.
Sedan har det blivit värre och värre. Senaste dagarna har jag känt att jag knappt orkar med över huvud taget. Jag vet att jag måste klara mig igenom det här. Jag måste orka. Ja måste orka även om jag bara vill dö i dagsläget. Nu får jag väl hoppas att mina läsare inte tar detta som att jag är självmordsbenägen, för det är jag inte. Däremot känner jag bara någon form av panik över att jag måste akut ta mig ur det här. Jag måste bort från det här och jag vet verkligen inte hur. För min sons skull måste jag och han ta oss bort från det här.
En bra lösning vore ju att polisanmälan gjorde så att personen som gjort hoten mot sonen (jag har inte fått några hot om att mista livet, jag ska "bara" få besök) åkte dit. Personen får någon form av straff, lär sig en läxa och slutar med detta. Jag tror dock att detta inte får den effekten. Jag tror att om personen bakom hoten åker dit så kan allt bli sju resor värre. Ännu värre hot kan komma och jag kan mista min son om personen gör hoten till verklighet.
Den personen som jag misstänker ligger bakom detta tvekar jag inte en sekund på att denne är kapabel att skada min son. Det är det som känns så otroligt fruktansvärt. Jag och min 7,5-månaders son har inte gjort något. Just nu vill jag bara få mitt liv tillbaka. Jag bara gråter och mår fruktansvärt dåligt. Det ser såklart min son och det mår inte han bra av. Jag ska kämpa och verkligen tvinga mig själv att vara en gladare mamma imorgon. Min son tvingas ju vara med om saker han absolut inte förtjänar.
Jag försöker få hjälp och stöd från alla håll, men det är otroligt svårt. Ingen riktigt förstår eller kan göra så mycket. Jag måste klara det här på egen hand. Jag måste, måste, måste. En kvinna kontaktade mig igår och jag tror att denna kvinna kan vara någon som kan hjälpa till. Hon ska jag träffa till veckan och hon kan vara den kontakten jag behöver för att klara den biten med polisen och jag hoppas att hon kan hjälpa mig så att det här utreds och personen får sitt straff.
Orsaken till hoten och vem jag misstänker vill jag inte skriva om så här öppet i bloggen. Jag har inte gjort något och såklart inte sonen heller. Hoten får mig att ifrågasätta mig själv och hur jag kan ha varit så dum att jag har satt mig i den här situationen. Jag har verkligen blivit någon som inte jag tycker om och jag har fått ett liv som jag inte tycker om. Det enda som får mig att orka är min son. Allt känns så extremt hopplöst och jag önskar att jag kunde få hjälp att ta mig ur det här, men det är nog svårt för någon annan att göra något. Jag måste skaffa mig ett nytt hem och börja om från början nu. Börja om för att få ett värdigt liv.
Nu ska jag försöka sova så jag orkar med morgondagen. Jag vill och ska vara en bra mamma. Idag har jag varit en ledsen mamma och det förtjänar inte min son. Jag ska försöka skriva framöver om vad som händer med hela allt det här.
